Måndag 2/4

Hej på er!
Vi sitter och finslipar det sista av filmen, och är imorgon stolta för att kunna redovisa vårat projektarbete. Det har varit en grym resa och vi ser fram emot att kunna visa våran film för er. "På Cykeln" kommer att läggas upp på vimeo alternativt youtube, länken kommer upp både här och på facebook.
Ha en bra dag, önskar Team Jerkan.

Mölnlycke, Göteborg

Den sista dagen i Berlin startade med att vi städade lägenheten vi hade i Prenzlauer Allée. Det var den orenda disken som satte igång diskussioner kring städningen. Det fanns en del spår efter gårdagens exklusiva femrättersmiddag som fanns kvar i lägenheten. En del tyckte det var städtantens uppgift, en del inte.
Det var inte många kvadratmeter vi delade på och man kan ju undra hur många fler dagar vi skulle klarat av.

Nu är vi "äntligen" i skolan igen efter att ha kommit hem inatt. Vi unnade oss en lång sovmorgon, det tär på krafterna att inte få sova ut på tolv dagar. Vi var ju också hemlösa den sista natten i Tysklands huvudstad. Den hemlösa natten i Berlin satte spår på tåget och båten då vi inte gjorde annat än chilla.

I Trelleborg möttes vi av två vänliga själar som rastade kärrorna och lämnade ett tunt lager av Micheline Pilot 3 däck på Statoil. Med farthållaren på, passerade milen och vi blev nästan chockade över att man kunde färdas i dessa hastigheter.
Efter 3 timmar i ett baksäte tillsammans med 2 välvuxna män kunde man höra ekot av våra knäskålar som knäcktes efter en ovan position mellan radhusen. I vanlig ordning hade vi slängt in något roligt citat här, men det finns tyvärr inga. Kanske säger något om resan mellan Trelleborg - GBG.

Man får nästan en känsla av att vårt arbete var färdigt, tills vi lade upp ett schema över de två närmsta veckorna. Det kommer bli många tidiga morgonar och ännu fler sena kvällar och nätter. Över 20 timmars material som ska bilda en ynka 40 minuters film. Vi kommer få arbeta hårt.

Nu väntar en 3 * 2 meters tavla med "att göra" saker.
På återseende.


Apvåldtäkt

Vädret fortsätter att skina och nätterna äger. Igår var vi på dödselektroklubb på en övergiven tunnelbanestation. I början var det lite småläskigt med alla stenade ecstasysnubbar och den udda danskulturen men efter ett tag kom vi in i det. De ständigt vidöppna ögonen, trånga underjordiska gångarna och den tungt vibrerande basen fick sin egen charm och vi kunde verkligen släppa loss. Vem behöver sång och musikaliska melodier när man har ett enda stort dön?

Idag failade våra filmningsplaner helt totalt och vi hamnade tillslut på ett Zoo. De flippat grymma djuren bjöd verkligen till för kameran och vi har eventuellt en ny youtubeknipplasensation i vårt mediearkiv. Den som skrattar den fattar.. Hehe

Nu sitter vi kl 03:11 på någon chill bar och förkrökar. Konstig stad.

Tack och hej leverpastej

 


Berlin!

Ursäkta för vår sena uppdatering, men vi är ute och cyklar. Förlåt oss och ”lägg ned era vapen”, citat från en av Stefan Astebergs guldklimpar.

 

På cykeldag 5 vaknade vi mycket tidigt i Ankershagen med Burgwall som mål för dagen. Cyklarna levererade härligt friktionsmotstånd och det kändes att vi hade cyklat i fem dagar. Snart var Kalles knä ur funktion och det reflekterades allvarligt om några grövre skador kunde uppkomma vi forsatte att trampa. Men efter en genialisk korsteknikstejpning av BB och lite teqila lyckades han klättra upp på sadeln igen. BB's läkarkarriär tog illersteg framåt.

 

Cyklingen bjöd på skog, skog och återigen skog. Ibland så mycket skog och hinder att det kändes som vi tävlade i cykeltrail. Runt tretiden rullade vi äntligen ut ur den oändliga skogen och en extremt stor och övergiven herrgård skymtades. Det kändes lite som en blandning mellan Mysteriet på Greveholmsslottet och Emil i Lönneberga. Kalle, Edvin och Anton bestämde sig för att gå på äventyr och stod snart uppe i ett av tornen och vinkade ut mot de resterna medlemmarna i teamet. De märkte senare att det fanns underjordiska gångar kopplade till herrgården, men mer om det i filmen.

 

Dagen avslutades i Burgwall, staden utan asfalt.

 

Dag 6 bestämde vi oss för att cykla hela 12 mil direkt till Berlin istället för att mellanlanda i Oranienburg och därför tjäna en dag. Det gick snabbt och bestämt och snart virrade vi runt i storstaden Berlin. Vår lägenhet kommer från en ikeakatalog, den är lite trång men ligger centralt och 3 km från Alexanderplatz.

 

Igår var det strålande sol och tjugo grader varmt, Rickard gick i badshorts och Kalle i linne. Dagen spenderades i diverse centrala parker med öl, chips och livet var härligt. Natten var udda då vi inte hade någon koll på var vi skulle gå och hamnade i lite småskumma kvarter. Edvin försökte jaga iväg envisa knarklangare samtidigt som BB försökte sälja snus tillbaka till dem. Langarna luktade försiktigt på snuset innan deras kompisar kom och slog det konstiga föremålet ur deras händer, de trodde att vi försökte droga dem.

 

Tillslut hamnade vi på någon klubb och hade det trevligt natten igenom. Nu sitter vi i lägenheten och skall snart ut och filma!

 


Dag 4, Krakow Am See - Ankershagen

Dagen efter skräcknatten vaknade vi faktiskt. Till vår stora förvåning låg vi inte fastbundna i en jordkällare.
 
Under natten vi tillbringade i bankomatcentret mötte vi en man i blåställ, till vardags kallad Grosseman. Han stod instängd i ett skåp på parkeringsplatsen men när han märkte att vi var harmlösa, smög han sig långsamt och försiktigt fram till oss. Till en början var han tyst och lågmäld, han skrattade när vi skrattade och sa prosit när vi nös. Det var inte mer än så. Men efter ett tag blev han som en i gänget. Han började berätta historier om hur han var som liten, vann på kurragömma, tre gånger i rad. Den stora muskulösa Marioliknande mannen fick höra om vår taktlösa situation och konstigt nog bjöd han hem oss. Vi killar såg på varandra och ryckte på axlarna, varför inte?

Någon halvtimme senare låg vi ihoptryckta, hud mot hud, på endast tre madrasser. Hans hus var stort, tyskt och luktade lite kattbajs. Efter ett smått pinsamt godnatt var vi lite skraja över vad Grosseman skulle hitta på under natten. För att lätta upp stämningen sade Edvin "Hej, jag är en krabba" och bet alla, samtidigt som något stack ut från hans bralla.

Men som sagt, vi vaknade helskinnade och krya, vi hade ju slaggat i Grossemans lya. Vid 9-tiden var vi redo att cykla iväg, tackade den generösa mannen och snart var vi på väg mot Ankershagen. En golfbana var det första som skymtade skymtades och snart stod vi och slog på ranchen. Några misslyckade slag senare satt vi på cyklarna igen och vilken speed vi fick upp. Med solen i ryggen försvann halva etappen på nolltid och vi stannade i den fina hamnstaden Waren för att käka.

Den mycket trevliga och mysiga staden levererade en lika trevlig och mysig restaurang som bjöd oss på bland de finaste schnitzlarna i Tyskland. Med maten i magen sköt vi iväg igenom Ankershagens vackra nationalpark och djurlivet blommade runt oss. På vägen skymtades bl.a. ekorre, grävling, iller, rådjur, tranor, ugglor, hundar, katter och elefanter. Med dessa underbara djur bakom oss var vi äntligen i byn där vi skulle bo. Vi satte oss direkt vid matbordet och fick en härlig halvtysk konversation med vår servitris samtidigt som vi serverades med någon udda viltsoppa.

Nu ligger vi på hotellrummet med ngra öl och diskuterar människovärde, politik och högre makter.
Godnatt!

Rostock till Krakow Am See

Dagen började med värktabletter, trötta miner och svettiga kläder, dock inget läder. Efter nattens rocken´rollande lämnade vi hotellet med TV på parkeringen, sängen delad i tu och våra tomma glas hade bildat en mur.

Efter en snabb energibreak på supermarket var vår resa mot Krakow Am See ett faktum. Den starka medvinden tryckte på våra ryggar och benen blev som smorda ekollon igenom ett gäng navkapslar. Vår hastighet gick upp i tresiffrigt och vi var snart framme i staden Swhaan.

Efter en snabb intervju med borgmästarens sekreterare och en man med Tysklands största mustach tuggade vi Autobahns asfalt och den frånvarande hastighetsbegränsningen gynnade vår framfart. Det tog oss 11 timmar att åka 7 mil, Route 77 hade framstått som ett spjut.

Skämt åsido så valde Edvin en omväg med jobbiga 100 vägar och elaka Megatronlastbilar. Efter många mil i total skräck hamnade vi i Gustrow. Vägen fortsatte sedan i många backar och med fantastiskt fint landskap.

"Tredje gången gillt" tjöt BB och drog upp älgsnapsen, en tradition som dyker upp varje gång vi närmar oss slutdestinationen. Den drar dock alltid med sig otur.. Campingen vi skulle bo på var stängd och det fanns ingen inom synhåll. Krakow Am See är inte känt för sina sovställen eller sina öppna affärer. Vi hittade ett "bankomatcenter" där vi har gjort oss hemmastadda. God Natt!


Dag 3 Barth - Rostock

Visst, kullersten är härligt på gator och torg, men när det är på en 90-bilväg samtidigt som man ska klara av att cykla på vägen blir det bara sorg.

Det skulle kunna vara sammanfattningen av gårdagens rutt, som ni förhoppningsvis läste om igår. Händerna värker, knäna knakar och BB har ingen känsel i fingrarna men förhoppningsvis går det över med tiden.

Idag vaknade vi till fåglarnas kvitter och i den vackra, men folktomma staden Barth. Vi var taggade på att sätta oss på cykeln och köra igång direkt, vilket vi också gjorde.

Dagens cykelresa mot Rostock gav oss smaken utav stad och vi blev verkligen inte besvikna. Det är söndag i Tyskland och knappt en affär är öppen, men vi lyckades iallafall trycka i oss en eller två brödskivor med två feta skivor salami.

Det blev en härlig dag med många skratt och klarblå himmel, något vi förtjänat efter hårt slit på Tysklands landsvägar. "Storstaden" Rostock tog emot oss med vad man kan kalla en söndagsaura, många igenbommade portar till enligt oss eftertraktade pubar.

Men vi såg ljuset i tunneln när den svenska tanten Annelie tipsade oss om hennes favorithak och det är här vi håller hus just nu. Vi är inte besvikna (skrivet igår).

/Rickard med vänner

Prora



Urban exploring vid Prora, ett av Naziregimens största byggnadsprojekt innan kriget.

A hard days night

"Jag funderade på att köra in i trädet så jag skadade mig så allvarligt att jag skulle avlida." BB om sin trötthet på cykeln.

Idag började morgonen vid åtta då vi vaknade pigga och glada. Efter en underbar frukost tillagad av Ingers lookalike, hotellvärdinnan Eva satt Team Jerkan på cyklarna mot Barth. Eftersom det sades i byn att vår orginalrutt bestod av motorväg bestämde vi oss för att ta en liten (eller) omväg.

Efter någon mil åkte vi förbi en 5 km lång och övergiven semesteranläggning. Synen som mötte oss bestod av byggnader som hade fallit som korthus, vi bestämde oss för att göra ett reportage om det gamla nazikomplexet vilket ni senare kommer få reda på mer om.

Denna omväg som noggrant valdes ut blev ett rent helvete. I full storm, motvind, uppförsbacke och regn började cykeln tryta på våra krafter. BB var den första att möta den beryktade väggen. Ett komplett sammanbrott var nära och efter 10 stopp på 10 meter tog Anton saken i egna händer och puttade på BB de resterande milen fram till lunch. Just lunchen blev väldigt eftertraktad, men sen. Inte förens vid tre steg vi av cyklarna och hade hälften av rutten kvar.

Efter käket var vi som pånyttfödda och kunde enkelt börja trampa iväg. Men samtidigt steg orkannivån från fyra till fem. Hus och boskap flög längs med vägen och snart var alla nära på att bryta ihop igen. Vinden tycktes alltid gå emot oss, vilket håll vi än cyklade åt.

Precis innan mörkret föll trodde vi att det endast var någon kilometer kvar och firade detta med en Elksnaps. Men det visade sig att Fru Fortuna hade skitit i oss totalt, glädjeropen förvandlades snabbt till självmordshot då vi plötsligt befann oss på en kolsvart åker, utan ljus och med 3 mil kvar. Aldrig tidigare sedda stormbyar vinade ovanför våra huvuden.

Men vi klarade det. Efter 11 mil och 10 timmar på cykeln var Team Jerkan äntligen framme. Hellgren blev så glad att han i ren frenesi slet av sig sina kläder och streakade naken ned för Barths caféfyllda gator. Till allas stora besvikelse var alla gator kl halv 10 på en lördag tomma. Vi hade anlänt till spökstaden och slutstoppet för vår resa, Barth.



Kaptenen tar rodret


Idag styrde vi kajutan mot horisonten, vår resa har börjat.

Det började blåsigt kl 7 imorse då vi bilade ned mot landskapet där man inte kan uttala r. Efter ett par timmar i Trelleborg gick äntligen färjan mot Sassnitz.

Ryktet spreds sig snabbt om att det var ett gäng tvpersonligheter på båten; Helt plötsligt visste alla om vår Berlinresa, de flesta log mot oss och hälsade glatt. Vi fick många nya vänner, flera över 60+ med en slags bödacampingaura över sig.

Efter många trevliga möten och samtal hamnade vi tillslut uppe i kaptenshytten. Med känslosam intervju med kaptenen i ryggen fick vi chansen att styra den 20 000 ton tunga båten. Gissa om vi tog den.

Nu sitter vi på en mysig, men dyr resturang i det tyska semesterparadiset (iallafall på sommaren) Sassnitz. Vårt boende kan liknas vid en blandning mellan Vita huset och Villa Villekulla. En stor, vit och galen Herrgård. Imorgon kl 9 cyklar vi iväg mot Barth, men ikväll skall vi ha kul.


Berlinresan

Hej!
Vi siktade på stjärnorna, men landade på molnen. Imorgon cyklar vi till Berlin.

Jag satt i slutet av sommaren förra året och grubblade över vad som skulle göras efter gymnasiet. Att resa hade länge varit självklart för mig, men jag hade ingen aning om var eller hur. När jag surfade på nätet snubblade jag över en blogg där det var två svenskar som hade cyklat från Sverige till Indien och fröet var sått, jag ville långfärdscykla. Problemet var bara att all information på nätet var riktad till en helt annan, äldre målgrupp än min egen. Det fanns inte heller någon riktig nätguide som beskrev hur man praktiskt skulle göra för att en dag cykla iväg till sin destination.

Samtidigt som dessa tankar flög runt i mitt huvud var det tid att bestämma projektarbete i skolan. Jag går itmediaprogrammet på Hulebäcksgymnasiet och projektarbetet skulle kretsa runt just det, media. Idén om långfärdscykling följde med mig till skolan och snart kopplade jag jag samman cykelidéerna med projektet. Varför inte göra en egen långfärdscyklingsguide? Jag drog ihop några intresserade kompisar och snart var vi ett gäng på sex personer som planerade arbetet, Jag, Niklas, Rickard, Edvin, "BB" och Anton. Vi bestämde oss först för att cykla till Paris, men efter konsultation och eftertanke förkortades distansen. Vi kom tillslut fram till att genom film dokumentera en 80 mil lång cykelresa mellan Sassnitz och Berlin, från den nionde  till den tjugonde mars. Resan skulle innehålla sju cykeldagar samt fyra dagar i Berlin. Filmen skulle läggas upp på vår egenskapade hemsida tillsammans med en förberedelsefilm (som skulle innehålla intervjuer med erfarna cyklister, träningsupplägg osv), specialreportage från "guldkorn" på resan samt en blogg.

Idag sitter jag här och skriver på bloggen, dagen innan avresa och är skitnervös. Imorgonbitti börjar vårt liv hittills största resa och ni kan följa den varje dag här på bloggen!

Fortstättning följer..
/Karl Moberg

RSS 2.0