.

Vädret fortsätter att skina och nätterna äger. Igår var vi på dödselektroklubb på en övergiven tunnelbanestation. I början var det lite småläskigt med alla stenade ecstasysnubbar och den udda danskulturen men efter ett tag kom vi in i det. De ständigt vidöppna ögonen, trånga underjordiska gångarna och den tungt vibrerande basen fick sin egen charm och vi kunde verkligen släppa loss. Vem behöver sång och musikaliska melodier när man har ett enda stort dön?

Idag failade våra filmningsplaner helt totalt och vi hamnade tillslut på ett Zoo. De flippat grymma djuren bjöd verkligen till för kameran och vi har eventuellt en ny youtubeknipplasensation i vårt mediearkiv. Den som skrattar den fattar.. Hehe

Nu sitter vi kl 03:11 på någon chill bar och förkrökar. Konstig stad.

Tack och hej leverpastej

Ursäkta för vår sena uppdatering, men vi är ute och cyklar. Förlåt oss och ”lägg ned era vapen”, citat från en av Stefan Astebergs guldklimpar.

På cykeldag 5 vaknade vi mycket tidigt i Ankershagen med Burgwall som mål för dagen. Cyklarna levererade härligt friktionsmotstånd och det kändes att vi hade cyklat i fem dagar. Snart var Kalles knä ur funktion och det reflekterades allvarligt om några grövre skador kunde uppkomma vi forsatte att trampa. Men efter en genialisk korsteknikstejpning av BB och lite teqila lyckades han klättra upp på sadeln igen. BB's läkarkarriär tog illersteg framåt.

Cyklingen bjöd på skog, skog och återigen skog. Ibland så mycket skog och hinder att det kändes som vi tävlade i cykeltrail. Runt tretiden rullade vi äntligen ut ur den oändliga skogen och en extremt stor och övergiven herrgård skymtades. Det kändes lite som en blandning mellan Mysteriet på Greveholmsslottet och Emil i Lönneberga. Kalle, Edvin och Anton bestämde sig för att gå på äventyr och stod snart uppe i ett av tornen och vinkade ut mot de resterna medlemmarna i teamet. De märkte senare att det fanns underjordiska gångar kopplade till herrgården, men mer om det i filmen.

Dagen avslutades i Burgwall, staden utan asfalt.

Dag 6 bestämde vi oss för att cykla hela 12 mil direkt till Berlin istället för att mellanlanda i Oranienburg och därför tjäna en dag. Det gick snabbt och bestämt och snart virrade vi runt i storstaden Berlin. Vår lägenhet kommer från en ikeakatalog, den är lite trång men ligger centralt och 3 km från Alexanderplatz.

Igår var det strålande sol och tjugo grader varmt, Rickard gick i badshorts och Kalle i linne. Dagen spenderades i diverse centrala parker med öl, chips och livet var härligt. Natten var udda då vi inte hade någon koll på var vi skulle gå och hamnade i lite småskumma kvarter. Edvin försökte jaga iväg envisa knarklangare samtidigt som BB försökte sälja snus tillbaka till dem. Langarna luktade försiktigt på snuset innan deras kompisar kom och slog det konstiga föremålet ur deras händer, de trodde att vi försökte droga dem.

Tillslut hamnade vi på någon klubb och hade det trevligt natten igenom. Nu sitter vi i lägenheten och skall snart ut och filma!

Dagen började med värktabletter, trötta miner och svettiga kläder, dock inget läder. Efter nattens rocken´rollande lämnade vi hotellet med TV på parkeringen, sängen delad i tu och våra tomma glas hade bildat en mur.

Efter en snabb energibreak på supermarket var vår resa mot Krakow Am See ett faktum. Den starka medvinden tryckte på våra ryggar och benen blev som smorda ekollon igenom ett gäng navkapslar. Vår hastighet gick upp i tresiffrigt och vi var snart framme i staden Swhaan.

Efter en snabb intervju med borgmästarens sekreterare och en man med Tysklands största mustach tuggade vi Autobahns asfalt och den frånvarande hastighetsbegränsningen gynnade vår framfart. Det tog oss 11 timmar att åka 7 mil, Route 77 hade framstått som ett spjut.

Skämt åsido så valde Edvin en omväg med jobbiga 100 vägar och elaka Megatronlastbilar. Efter många mil i total skräck hamnade vi i Gustrow. Vägen fortsatte sedan i många backar och med fantastiskt fint landskap.

"Tredje gången gillt" tjöt BB och drog upp älgsnapsen, en tradition som dyker upp varje gång vi närmar oss slutdestinationen. Den drar dock alltid med sig otur.. Campingen vi skulle bo på var stängd och det fanns ingen inom synhåll. Krakow Am See är inte känt för sina sovställen eller sina öppna affärer. Vi hittade ett "bankomatcenter" där vi har gjort oss hemmastadda. God Natt!

"Jag funderade på att köra in i trädet så jag skadade mig så allvarligt att jag skulle avlida." BB om sin trötthet på cykeln.

Idag började morgonen vid åtta då vi vaknade pigga och glada. Efter en underbar frukost tillagad av Ingers lookalike, hotellvärdinnan Eva satt Team Jerkan på cyklarna mot Barth. Eftersom det sades i byn att vår orginalrutt bestod av motorväg bestämde vi oss för att ta en liten (eller) omväg.

Efter någon mil åkte vi förbi en 5 km lång och övergiven semesteranläggning. Synen som mötte oss bestod av byggnader som hade fallit som korthus, vi bestämde oss för att göra ett reportage om det gamla nazikomplexet vilket ni senare kommer få reda på mer om.

Denna omväg som noggrant valdes ut blev ett rent helvete. I full storm, motvind, uppförsbacke och regn började cykeln tryta på våra krafter. BB var den första att möta den beryktade väggen. Ett komplett sammanbrott var nära och efter 10 stopp på 10 meter tog Anton saken i egna händer och puttade på BB de resterande milen fram till lunch. Just lunchen blev väldigt eftertraktad, men sen. Inte förens vid tre steg vi av cyklarna och hade hälften av rutten kvar.

Efter käket var vi som pånyttfödda och kunde enkelt börja trampa iväg. Men samtidigt steg orkannivån från fyra till fem. Hus och boskap flög längs med vägen och snart var alla nära på att bryta ihop igen. Vinden tycktes alltid gå emot oss, vilket håll vi än cyklade åt.

Precis innan mörkret föll trodde vi att det endast var någon kilometer kvar och firade detta med en Elksnaps. Men det visade sig att Fru Fortuna hade skitit i oss totalt, glädjeropen förvandlades snabbt till självmordshot då vi plötsligt befann oss på en kolsvart åker, utan ljus och med 3 mil kvar. Aldrig tidigare sedda stormbyar vinade ovanför våra huvuden.

Men vi klarade det. Efter 11 mil och 10 timmar på cykeln var Team Jerkan äntligen framme. Hellgren blev så glad att han i ren frenesi slet av sig sina kläder och streakade naken ned för Barths caféfyllda gator. Till allas stora besvikelse var alla gator kl halv 10 på en lördag tomma. Vi hade anlänt till spökstaden och slutstoppet för vår resa, Barth.

Idag styrde vi kajutan mot horisonten, vår resa har börjat.

Det började blåsigt kl 7 imorse då vi bilade ned mot landskapet där man inte kan uttala r. Efter ett par timmar i Trelleborg gick äntligen färjan mot Sassnitz.

Ryktet spreds sig snabbt om att det var ett gäng tvpersonligheter på båten; Helt plötsligt visste alla om vår Berlinresa, de flesta log mot oss och hälsade glatt. Vi fick många nya vänner, flera över 60+ med en slags bödacampingaura över sig.

Efter många trevliga möten och samtal hamnade vi tillslut uppe i kaptenshytten. Med känslosam intervju med kaptenen i ryggen fick vi chansen att styra den 20 000 ton tunga båten. Gissa om vi tog den.

Nu sitter vi på en mysig, men dyr resturang i det tyska semesterparadiset (iallafall på sommaren) Sassnitz. Vårt boende kan liknas vid en blandning mellan Vita huset och Villa Villekulla. En stor, vit och galen Herrgård. Imorgon kl 9 cyklar vi iväg mot Barth, men ikväll skall vi ha kul.